Och vi dricker för kärlekens skull,

Vi är fulla för kärlekens skull

[2]

Du skriver så nätta ord, men livet är ingen sagobok

Kärlek är en ursäkt för att bli sårad,

och såra

Gillar du att bli sårad?

Jag gör, jag gör

Så såra mig,

Så såra mig,

Så såra mig...

förtörnad

Jag är arg. Jag är arg på att min pojkvän åker iväg till internat med en av mina bästa vänner. Jag är medveten om att detta är ett väldigt egoistiskt beteende, men jag kan inte hjälpa det. Jag är också bara en människa. Det har gått en dag och jag har redan en fruktansvärd gnagande känsla inom mig, känslan av utanförskap. Det är fruktansvärt. Ska jag leva såhär en månad? (och möjligtvis mer). Att hela tiden känna ett stick, en saknad, svartsjuka, hela tiden undra för mig själv varför dem är med varandra och utan mig. Är jag oerhört självupptagen nu? Jag vet inte hur man normalt hade betett sig i en sådan här situation. Men jag känner ilska. Och ilska mot mig själv för att jag inte kan vara mer altruistisk. Och ilska är inget bränsle för mig, det äter upp mig inifrån. Och det värsta är, att jag inte kan uttrycka mina verkliga känslor för dem jag borde göra det för, för då hade jag bara blivit betraktad som kartig, omogen, självisk, och det hade fört dom närmre varandra och längre ifrån mig. Trots att dem redan är så långt borta som dem kan komma. Fan. Jag vill ju inte skapa en illvillig stämning. Helvete. Dem kan dra åt helvete. Det är deras eget fel och dem känner mig, dem vet att det jag gör i sådana här situationer är att fösa bort problemet. Det är ett aktivt val dem tagit själva.

Folk jag hatar [2]

Dem som "checkar in" på facebook med sina IPHÖÖNES. Jag börjar mer och mer hata facebook, och denna jäkla checka in-appen är en stor faktor som bidrar till mitt förakt. Den enda anledningen till att folk använder det över huvudtaget är för att visa att dom är på ett coolt pleeejs. Dem checkar in på pubar på vardagar, för det är coolt att dricka öl en torsdag. Och ALLA ens 400 facebookvänner (som dom har kämpat sig till) ska veta att man är cool. Dem brunchar en söndagförmiddag, för det är hippt att bruncha, och ALLA ska veta att man är hipp. Eller så skriver man något internt, som ett fåtal kan relatera till och kommentera "haha" på, typ "xx har checkat in på yys KATTS NYA MÖSSA!!" för att alla ens fejsbokvänner ska veta att man har roliga interna skämt med ens roliga vänner.

Sen är det inget fel med att dricka öl på en torsdag, bruncha eller ha interna skämt. Det är bara det här jävla offentliga sättet man ska hävda sig på, visa sig, som stör mig, för jag bryr mig verkligen inte. Ingen bryr sig.

Det värsta är fan när en person checkar in på hundra ställen på en kväll. Vem fan bryr sig? Och folk som checkar in i "parker" och grejer?! Jag orkar inte ens börja.

folk jag hatar [1]

Dem som hävdar att matematik är ett onödigt ämne. Jag har stött på så ofantligt många av dessa personer. Det är dem som tycker att matteB är ett ämne som aldrig kommer behövas i verkliga livet och inte orkar använda hjärnan särskilt mycket. Matte är, praktiskt taget, ett ämne där man använder sin intelligens för att lösa problem med hjälp av faktorer som inte är vardagliga. Svaret finns alltid där, inga tal är omöjliga (speciellt inte i fucking gymnasiematte?!). Det gäller bara att palla använda sin hjärna för att tänka i lite ovanligare banor och använda sig av speciella redskap. Och JA, du kommer för i helvete ha så jävla mycket nytta av det i vardagen. Man lär sig lösa problem på ett helt annat vis, och mycket snabbare dessutom. Men dessa personer är helt enkelt för dumma för att förstå detta, egentligen kanske det inte är deras eget fel, men, varför vara dum när man kan vara smart? Nej, jag kommer aldrig förstå mig på dessa lata inskränkta människor som inte "pallar med" t.ex ekvationer. Jävla latmaskar. "När fan kommer jag ha nytta av kvaderingsformeln?" är en mening jag har fått höra mycket. Dessa människor skapar dessutom ett tryck, håller med varandra, det är coolt att hata matteB. Sen när är det coolt att vara korkad? Din vardag kommer bli så fruktansvärt mycket enklare helt enkelt. Det är som fysisk träning, joggar du tre dar i veckan är det helt plötsligt inte så jobbigt att gå i trappor längre. Om du bara orkar lära dig din jävla matematik tränar du upp dig, du lär dig snabbare (minnet är vägen till intelligens) och orkar helt enkelt TÄNKA MER, och resonera annorlunda. Du slipper vara en svedalamänniska.

Dessutom är det jävligt skönt att inte behöva fumla upp miniräknaren i mobilen så fort du ska addera några tresiffriga tal.

Det här med att jag kommer vara tvungen att skaffa nya vänner och ny pojkvän om några månader?!

Jag vet inte. Kanske är jag aningen cynisk, kanske inte. Men det känns förjävligt i alla fall, för jag vet med mig själv att jag inte kommer kunna spendera livet med att vänta på någon annan. Dessutom är känslan av att själv sakta ner någon annan åt helvete

1. Det här är ingen kärlekshistoria. Jag går ut, det regnar. På en buss som inte tar mig någonstans utom runt i cirklar glömmer jag min jacka. Jag kommer att hitta den igen imorgon i min trappuppgång, den kommer att vara sönderskuren och varje reva är symbolisk. Men jag älskar ju dig.

Och det här är en saga för alla sagor vi aldrig ska berätta.
Och det här är en kyss för alla kyssar vi aldrig ska använda.

Om tre månader kommer jag förlora det viktigaste jag har.